För er som inte förstår er på mäns beteende, eller ni som inte har riktigt koll på vad som är kutym när män har bastukväll, så kan jag berätta att bastutävligen, eller The Steam of Death som den också kallas, är en anrik tävling som har förekommit så länge människan har badat bastu. Alla män, som någonsin satt sin bleka stjärt i en bastu där en annan man befunnit sig, har deltagit i denna tävling. Det är underförstått att varje bastutillfälle är en tävling. Ingen säger nåt, båda vet om det likväl. Man sneglar på sin motståndare genom ögonvrån när man motvilligt häller på en till skopa för att se om han börjar vekna.
Trash talk är givetvis en ädel konst och ett mycket hanterbart vapen i denna tävling. Den bättre bastubadaren faller allt som oftast ut mot en skicklig trash-talker. Fraser som "Är det månne något fel på bastun?", "Ids du hälla på en till?" eller "Usch, vad kallt det är om tårna" är väl innötta i en rutinerad trashtalkers vokabulär. Att prata är viktigt. Genom att prata visar man att man minsann är helt obekymrad över att termometern kryper över 110 gradersstrecket.
Kroppsspråket är också ohyggligt viktigt. Rak rygg och lugn blick är nyckelorden. Oavsett om huden håller på att förvandlas till sönderkokt knackkorvsskinn så får man under inga omständigheter luta sig framåt. Det är en tecken på svaghet. Svaghet är det sista man vill utstråla i denna tävling.
När man som grupp sätter sig i bastun gäller det att inte bli sist. Att bli sist leder till att man för all framtid klassas som mindre man. Oberoende om man har den största kuken, den snyggaste bilen, den vackraste tjejen eller den mest beundransvärda öldrickarförmågan så anses man vara något av en misslyckad man i de andras ögon om man åker ut först. Fact.
